brutal, nattlig ärlighet.

Det är intressant hur ens tankar kan sväva ut när man egentligen borde sova.


Okej, jag kanske måste släppa lite på min fucking moral. Men varför inte.
Kanske inte en dag för tidigt?

Lets work this!

Det är även intressant hur en låt kan skifta mening i ens liv genom att bara låta
texten hänvisa till något som ligger nära till hands.

"Just hold me now
And try to understand that
I hope at last you've found
What you've been searchin' for"



Det mest intressanta dock är hur lugn jag är just nu. Just nu.
Som om jag var på världens vackraste plats, eller kanske vid den gamla stenbron, över ån, där jag växte upp.
På den där lilla avsatsen, där man kunde känna doften av sommar, vatten och friska träd.
Där man kunde höra korna råma och att ingen såg en om dom gick förbi.
Som när jag satt där i flera timmar och bara fanns, men ändå inte fanns.
Och bara kände mig lugn och.. och som mig själv.
Där jag satt och drömde om en bättre framtid.
En framtid där jag var omtyckt och bra. En framtid där min far inte kunde bestämma över mig.
Inte hota med att slå mig bara för att jag inte gjorde som han sa, för att jag inte blev den jag skulle blivit.
För att jag vågade säga emot en gång. En gång på 13 år.
En framtid där jag kunde stå rakryggad och se honom i ögonen, berätta för honom att han får acceptera mig för den jag är, annars går jag. Den framtiden väntar jag fortfarande på, fast den kanske är närmare än jag tror. Eller så är det bara önsketänkande från avsatsen på den lilla stenbron, över ån, där jag växte upp.



Jag vet att jag försöker stå rakryggad, alltid. Men det finns en person som kan trycka ner mig som ingen annan.
det värsta är väl att jag faktiskt går med på att träffa honom, frivilligt. Även om jag vet att jag kommer må dåligt i flera dagar efteråt. Jag kanske måste sätta ner foten, på riktigt. Stå rakryggad och säga att jag inte kommer att träffa honom förrän den dagen då han kan använda rätt pronomen och rätt namn på mig.
Det kanske är dags för det nu. Det är snart fem år sen jag bytte namn, man tycker att han borde lärt sig vid det här laget. Det är fyra år sen jag kom ut (för fjärde gången). På fyra år borde det väl sjunkit in tillräckligt.

Kanske jag borde berätta hur ont det gör, hur mycket han sårar, hur mycket det krävs av mig för att inte bryta ihop efter bara några minuter med honom i samma rum. Kanske det är dags. Kanske.
Kanske jag skriver ett mail. Ett mail och berättar allt. Hur mycket han sårar, hur mycket han knäcker mig.
Brutal ärlighet. Brutalt sårbar. Brutal. Ja, kanske.
Fast ärligt talat, så skulle det nog inte fungera. Han skulle inte ens svara på mailet. Han skulle bara låtsas som ingenting. Fast det kanske är hans problem. Hans båda söner tar avstånd från honom. Borde han inte förstå då, att han aldrig var bra, rolig eller kärleksfull? Borde han inte förstå. Han kanske är dum i huvudet? vad vet jag. Jag känner inte honom. Nej, jag gör faktiskt inte det. Det kanske finns dom som tycker att man borde känna sin far efter 25 år, men jag gör faktiskt inte det. Jag vet vad han har för hobby, men det är nog allt.
Eller jag kan nog läsa mig till lite information på vildawebben.com om jag skulle bry mig. Men det gör jag inte heller.

Jag har försökt i fyra jävla år, FYRA JÄVLA ÅR. och vad får jag för det. Inte ett jävla skit. Inte ett jävla skit.
Fel pronomen, fel namn. Oförståelse, oacceptans och noll respekt.
Nej, jag kräver respekt. Jag ber inte att han ska förstå, jag ber inte någon förstå. Däremot ber jag om att bli respekterad. Respekterad för det val jag var tvungen att göra. Ett val, som inte var ett val, utan ett sätt att fortsätta leva. Ibland undrar jag om han hellre sett mig död? Då hade han kanske inte behövt skämmas för sin konstiga "dotter" som vill byta kön. Konstiga, konstiga människa.
HA, han skulle bara veta att jag är bi.. haha. Han skulle slänga ut mig från familjen. Ha. Man kanske ska komma ut en femte gång för honom. Bara för att vara riktigt jävlig. Bara för att.
Men nej, det får bli ett mail. En annan gång, en annan natt. Innan jag åker till skåne nästa gång.
Om jag firar min födelsedag där nere med familjen, (den biologiska), så ska jag bjuda honom. Men han får bara komma om han kan respektera mig. Jag vill höra honom säga Kim, min son. Här har du manliga presenter.
Skrattretande egentligen. Jag borde ställa mig och skratta åt honom. Rakt i ansiktet och ta avstånd från hans sida av släkten. Egentligen. Men min systerson finns ju där. Och honom kanske det kan bli något bra av. Om han någongång får en annan manlig förebild än min far.

Nej. Ett mail får det bli. Öppet, ärligt och brutalt.

Brutalt.