livsavgörande

Den här sommaren, som nu går mot sitt slut, har varit livsavgörande. Inte på så sätt att jag var tvungen att välja mellan liv och död, utan snarare som så att jag kunde välja mellan att krossa mig själv eller ta tag i saker och ting/hantera. Jag valde att inte krossas. Jag sitter här, lugn, sansad och tar dagarna som de kommer. Csn är fixat och jag börjar plugga på tisdag. Och någonstans i det kaos jag har befunnit mig i nu under sommaren, så fann jag mig själv. Eller fann, är fel ord. Alla pusselbitar föll på plats, förutom en bit som det bara finns konturer till, men som trots att jag inte vet någonting om den biten, så får den lite mera färg varje dag. Egentligen vet jag varken när, var eller hur jag hittade mig själv. Men jag tänker inte ifrågasätta det heller. Om inte annat så får tiden utvisa vad det var som var jag.

Ja, det har funnits dagar i mitt liv då jag har velat ge upp helt. Av olika anledningar, dock väldigt sällan, om inte aldrig, på grund av min transsexualism. Nu i sommar har jag haft sådana dagar också, då jag velat ge upp, ta mitt pick och pack och bara försvinna, eller ja för att inte säga; dö. Fast någonstans inom mig så har jag aldrig velat det, det har aldrig varit jag. Mr Solstråle, mr livsglädje. Ja, bara några benämningar jag fått tilldelat mig. Jag har aldrig varit den som givit upp, jag har aldrig varit någon som velat dö, inte med hjärtat, inte där, längst in, aldrig. Jag tror inte att ge upp finns i min värld egentligen. Jag väntade tre år på T, jag vet många som inte ens orkar vänta ett år. Jag väntade tre. Och det var det värt. Hur konstigt det än låter, så var det värt det. Det var värt alla tårar, alla sömnlösa nätter, våta kuddar, självhat mot min kropp, min röst.

Man lär sig mycket på ett år, jag tror att jag har lärt mig mer om mig själv det senaste året, än vad jag lärt mig under min livslängd. Jag vet inte varför egentligen, men kanske för att något såg längre in än vad mina murar har tillåtit förut. Kanske för att jag lät någon göra det, eller för att någon ville se. Jag vet att jag har mycket att jobba med, har vi inte alla det? Men jag tänker göra ett försök. Jag ska fylla min höst med saker jag tycker om att göra, saker jag vill göra och människor jag tycker om. Människor som har ett öppet sinne. Människor som kan ta mig för den jag är, för den jag vill vara. Jag ska inte fega ur när det gäller att komma ut. Och jag ska skratta. Jag ska ha alla poäng när höstterminen är över, ska ha csnpengar när våren är här, och när våren kommer ska jag vara lycklig. Precis lika lycklig som jag är nu. Har jag tur blir jag opererad i höst, men om det inte händer så tänker jag inte låta det knäcka mig. Jag har knäckts, krossats alldeles för många gånger av mig själv. Det är därför som jag nu är brutalt ärlig. Jag kommer säga sanningen, den brutala sanningen som för allt tillbaka till verkligheten. Jag ska sluta leva i en drömvärld, och jag ska förverkliga min tro på mänskligheten, på samhället. Jag tror att människor kan leva sida vid sida och älska varandra för vad dom är. Att alla kan bli accepterade för den dem är.

Jag vet att jag har massor med kärlek att ge, massor. Jag vet vem/vilka jag vill ge den till också. Samma sorts kärlek men olika sätt att visa det på. Den kärlek jag känner kommer inte försvinna, den kommer inte rinna ut i sanden. Jag har älskat dig från första stund, även om jag inte sa det. Jag har varit rädd. Men inte längre. Jag vet att oavsett vad som händer så kommer jag klara mig. Överleva. Jag kommer inte vara bitter, arg eller sårad. Ja, kanske ledsen. Men det är något tiden får visa. Jag kommer inte försvinna - så gör inte jag.

Så länge som jag känner kärlek, kommer jag att visa den. Oavsett till vem. Men jag vet vem jag älskar. Jag vet vem som hittade in bakom mina murar. Jag vet vem jag släppte in, den första och kanske aldrig någon igen. Jag vet vem. Det kan inte vara obetydelsefullt.





Jag tänker vara brutalt ärlig, jag tänker leva, jag tänker skratta.

Jag tänker vara jag.