tårdränkta kuddar och sömnlösa nätter

Musik har alltid betytt mycket för mig, kanske mer än jag någonsin skulle våga erkänna. Det kanske till och med är så att det är musiken som har sett till och ser till att jag vaknar upp till en ny dag, varje dag. Det är musiken som får mig att släppa på smärtan, låta tårarna falla, det är musiken som håller fast mig och vägrar släppa ner mig i mörkret.

Som liten hade jag många sömnlösa nätter, kudden blöt av tårar, då jag inget hellre önskade att jag hade modet att gå upp, klä på mig, smyga genom huset, öppna dörren och aldrig mer komma tillbaka. Istället låg jag kvar i min säng, ensam i mörket med tårarna rinnandes ner för kinderna och lät musiken överrösta mina snyftningar.

Kanske är det likadant än idag, fast på andra plan. Jag vill öppna fönstret, försvinna och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mera känna aldrig mer ha ont i själen, i hjärtat. Och även om det har gått en 15 år, så är jag fortfarande för feg. Jag överarbetar, blir sömnlös och är nära väggen. Allt för att slippa känna, tänka. Allt för att inte återfå tankarna på att ge mig av. Jag är 60 mil från det huset som en gång var mitt hem. Och fortfarande har han någon slags makt över mig. Ibland önskar jag att han vore död. Men det skulle inte lösa något. Inget alls.

När jag var liten och låg där ensam i mörket med en tårdränkt kudde och musiken som överröstade mina snyftning önskade jag att jag egentligen var adopterad, eller att min mamma hade varit otrogen och att jag egentligen inte var hans. Ett tag önskade jag det så mycket att jag trodde på det själv, att jag började fundera på att kolla upp det. Men det gjorde jag aldrig, jag var för feg. Och här är jag nu 60 mil bortom hans närhet och fortfarande önskar jag att jag inte var hans, och fortfarande är jag för feg för att kolla upp det. Kanske för att jag vet att jag skulle bli besviken, kanske för att jag är för feg.


Som liten var det musiken som räddade mig, ibland är det samma musik som räddar mig nu. Som inatt, samma artist, samma låtar, samma känsla.

Jag duger inte som jag är, vi drar härifrån. Öppnar fönstret och försvinner. Aldrig mer komma tillbaka.

Musiken fyller tystnaden i mörkret, men inga tårdränkta kuddar. Tårarna är slut. De kommer aldrig igen. Inte för hans skull, inte för någon. Musiken ser till att jag vaknar till en ny dag imorgon.

When I go to heaven
Harley Harley heaven
I want to meet a King
Like the Panhead 48
I want to meet the Fat One
We can talk for hours
When my time has come, Babe
I won't be running late.

Flying high
Riders in the sky