dagen före dopparedan

Först och främst, jag orkar inte göra någon årssammanfattning för tillfället. Det kanske kommer, kanske inte. Inatt sov jag ungefär 3 timmar, dels för att jag sov 12 timmar föregående natt, dels för att jag är nervös. Det är nu mindre än 24 timmar kvar, och jag kan inte skylla på att det är först nästa år. Nej, jag är inte rädd och jag har inga tankar på att ångra mig eller liknande. Jag anser bara att jag har rätt att vara lite nervös när någon ska skära i mig så att säga. Jag tror att jag är nervös för hur det blir efteråt. Jag har ju trots allt levt med det här i en 13-14 år, och saker och ting växer fast, så att säga. Dock ska jag inte sticka under stolen med att det ska bli skönt att bli av med dom. Men det kommer att bli en stor fysisk förvandling och jag tror att jag är beredd på synen, men samtidigt så vet jag inte. Jag är dock glad att jag har haft tid på mig att vänja mig vid tanken. Jag tror att oavsett hur säker man är på sin sak, så behöver man tid på sig att vänja sig vid tanken på vad som ska ske. Så det finns fördelar med att jag har hållt på sen maj 2003. jag är bara bitter ibland.

Sen är jag rädd för en annan grej också, som hände när jag fick T, och det är att man går och längtar och väntar på att något ska ske, och när det väl händer så måste man ha något annat att längta och vänta på. Efter imorgon så finns det inte så jättemycket kvar att vänta och längta efter, så vad ska jag då lägga mina krafter på? En dag så kommer det att ta slut på väntan och längtan...

Men, den dagen den sorgen, eller glädjen kanske är ett bättre ord :o)

Och när jag är på benen igen så tänker jag göra som Feven.

Jag vill veta é ni med?
Det é dags att ta över. Vad?
Det ska jag se till. BRÄNN BH:N
Dom som står i vägen, eyo på egen risk BRÄNN BH:N
Och allt jag vill ha, vad vad? É bara att ta BRÄNN BH:N
Så därför: bränn upp bh:n

Och nästa gång jag skriver, då är jag platt.