Jag åkte rulltrappan upp från tunnelbanan, gick zick-zack mellan fulla ungdomar. Gick upp för trapporna, direkt ut till vasagatan för att slippa mängden människor i gången mot pendeltågen. Gick bakom långsammaste människan i världen, långsammare än mig till och med. Väl uppe kände jag den isande, friska vinterkylan. Jag tog ett djupt andetag, rödljuset slog om till grönt. Jag stannade aldrig, jag fortsatte bara gå. Sen kände jag den isande vinterkylan tränga igenom mina inte allt för varma kläder. Och för första gången i mitt liv så älskade jag det. Och jag kände någonting som jag inte känt på evigheters evighet. Jag kände mig tillfreds med mig själv. Mitt på övergångsstället, precis när det slog om till rött och bilarna började rulla närmare mig så njöt jag av att bara vara jag. Jag tog ett djupt andetag och lät vinden blåsa upp min skjorta samtidigt som jag tog längre steg för att undvika en träffa med bilen som fått grönt. Och så zick-zackade jag genom fler fulla människor och så var jag inne i värmen igen...