FAKTA
Smeknamn: Kimpe och det senaste: Psycho.
Födelsedag: 1 juli
Bor: Stockholm
Arbete: Kontorsråtta på rfsl ungdom
FAVORIT...
Färg: djupblå och rosa
Plats: kontoret, faktiskt
Drog: Snus
Fordon: Tåg
Film: Boys don't cry
Djur: Constantine
Affär: MQ
Serie: CSI
Café: Chokladkoppen eller cafe 60
Skor: hade ett par gröna en gång, de var fina
BRUKAR DU...
Titta på dig själv i spegeln: alltid
Gnälla: Jepp, speciellt när jag är sjuk
Skrika: Sällan
Sova: Vad är det?
Drömma mardrömmar: Nej
Klä dig i svart: jaow
Hata folk: Nej, håller inte på med sånt
Lita på folk: Ja, en av mina nackdelar
NÄR...
Åt du senast: 3 timmar sen..
Läste du en bok senast: Läser hela tiden
Var du på konsert senast: Augusti på Pride
Köpte du något senast: Mat idag.
Svor du senast: Inatt när min katt var galen
Sjöng du senast: inatt
Klagade du senast: inatt, på min katt
VEM...
Saknar du: Gänget
Gjorde dig riktigt glad senast: vet inte faktiskt
Fick du sms från senast: Hakel
HAR DU...
För många vänner: Kan man ha det?
Tvångstankar: inte vad jag vet
Någon annan psykisk sjukdom: haha, beror på hur man ser det.
Färgat håret: för många gånger..
Brutit några ben: inga egna iallafall
Några piercings: Örat, har haft i näsan
Egen dator: Mmm MIKE!
Gjort bort dig rejält: Nej, för jag skäms inte för något..
Bra självförtroende: Nej
Sagt jag älskar dig till någon idag: nej
Varit kär: ja
Blivit kär i någon på nätet: ja
Dumpat någon: Ja
Blivit dumpad: Ja
HUR...
Går du: som om jag ägde världen.
Svarar du i telefonen: Ja, det är Kim
Fördriver du tiden: RFSL Ungdom & vänner, vilket i sig är samma sak
Mycket pengar har du: så att jag överlever...
Tjänar du pengar: Till och från
Bäddar du sängen: kallar man slänga täcket över sängen för att bädda så, ja
Ofta diskar du: så sällan som möjligt
Ofta städar du: Translate?
Många stör du dig på: väldigt få
Ofta träffar du din familj: Så lite som möjligt
ÄR DU...
Förstående: Oftast
Öppensinnad: Ja
Arrogant: Nej
Osäker: Egentligen
Intressant: Förhoppningsvis
Hungrig: Aldrig
Smart: det händer
Barnslig: mer än jag borde
Liten: Ehm, nja
Lätt: att ha att göra med? JA
Rolig: självklart.. vilken söt hund du har... :P
Pratglad: jao
Hälsosam: Hälsa??
Blyg: nej
Lätt uttråkad: just nu ja
Arg: aldrig
Ledsen: det händer
Glad: alltid
Pålitlig: Ja
Laglig: faktiskt jättelaglig
Filosofisk: möjligt
Svår: nope
Positiv: alltid, det är det som gör mig till mig.
Originell: Ja
Bra på att ge komplimanger: Ja
Bra på att få komplimanger: nej
VÄLJ
Katt eller hund: Katt, min katt
Vit eller svart: Svart
Varmt eller kallt: Varmt
Vatten eller land: Vatten
Telefon eller internet: Internet
Musik eller tystnad: Musik
Bok eller film: Böcker
Leva eller dö: Leva
Tjejer eller killar: Människor
tisdag, februari 27, 2007
tårdränkta kuddar och sömnlösa nätter
Musik har alltid betytt mycket för mig, kanske mer än jag någonsin skulle våga erkänna. Det kanske till och med är så att det är musiken som har sett till och ser till att jag vaknar upp till en ny dag, varje dag. Det är musiken som får mig att släppa på smärtan, låta tårarna falla, det är musiken som håller fast mig och vägrar släppa ner mig i mörkret.
Som liten hade jag många sömnlösa nätter, kudden blöt av tårar, då jag inget hellre önskade att jag hade modet att gå upp, klä på mig, smyga genom huset, öppna dörren och aldrig mer komma tillbaka. Istället låg jag kvar i min säng, ensam i mörket med tårarna rinnandes ner för kinderna och lät musiken överrösta mina snyftningar.
Kanske är det likadant än idag, fast på andra plan. Jag vill öppna fönstret, försvinna och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mera känna aldrig mer ha ont i själen, i hjärtat. Och även om det har gått en 15 år, så är jag fortfarande för feg. Jag överarbetar, blir sömnlös och är nära väggen. Allt för att slippa känna, tänka. Allt för att inte återfå tankarna på att ge mig av. Jag är 60 mil från det huset som en gång var mitt hem. Och fortfarande har han någon slags makt över mig. Ibland önskar jag att han vore död. Men det skulle inte lösa något. Inget alls.
När jag var liten och låg där ensam i mörket med en tårdränkt kudde och musiken som överröstade mina snyftning önskade jag att jag egentligen var adopterad, eller att min mamma hade varit otrogen och att jag egentligen inte var hans. Ett tag önskade jag det så mycket att jag trodde på det själv, att jag började fundera på att kolla upp det. Men det gjorde jag aldrig, jag var för feg. Och här är jag nu 60 mil bortom hans närhet och fortfarande önskar jag att jag inte var hans, och fortfarande är jag för feg för att kolla upp det. Kanske för att jag vet att jag skulle bli besviken, kanske för att jag är för feg.
Som liten var det musiken som räddade mig, ibland är det samma musik som räddar mig nu. Som inatt, samma artist, samma låtar, samma känsla.
Jag duger inte som jag är, vi drar härifrån. Öppnar fönstret och försvinner. Aldrig mer komma tillbaka.
Musiken fyller tystnaden i mörkret, men inga tårdränkta kuddar. Tårarna är slut. De kommer aldrig igen. Inte för hans skull, inte för någon. Musiken ser till att jag vaknar till en ny dag imorgon.
Som liten hade jag många sömnlösa nätter, kudden blöt av tårar, då jag inget hellre önskade att jag hade modet att gå upp, klä på mig, smyga genom huset, öppna dörren och aldrig mer komma tillbaka. Istället låg jag kvar i min säng, ensam i mörket med tårarna rinnandes ner för kinderna och lät musiken överrösta mina snyftningar.
Kanske är det likadant än idag, fast på andra plan. Jag vill öppna fönstret, försvinna och aldrig mer komma tillbaka, aldrig mera känna aldrig mer ha ont i själen, i hjärtat. Och även om det har gått en 15 år, så är jag fortfarande för feg. Jag överarbetar, blir sömnlös och är nära väggen. Allt för att slippa känna, tänka. Allt för att inte återfå tankarna på att ge mig av. Jag är 60 mil från det huset som en gång var mitt hem. Och fortfarande har han någon slags makt över mig. Ibland önskar jag att han vore död. Men det skulle inte lösa något. Inget alls.
När jag var liten och låg där ensam i mörket med en tårdränkt kudde och musiken som överröstade mina snyftning önskade jag att jag egentligen var adopterad, eller att min mamma hade varit otrogen och att jag egentligen inte var hans. Ett tag önskade jag det så mycket att jag trodde på det själv, att jag började fundera på att kolla upp det. Men det gjorde jag aldrig, jag var för feg. Och här är jag nu 60 mil bortom hans närhet och fortfarande önskar jag att jag inte var hans, och fortfarande är jag för feg för att kolla upp det. Kanske för att jag vet att jag skulle bli besviken, kanske för att jag är för feg.
Som liten var det musiken som räddade mig, ibland är det samma musik som räddar mig nu. Som inatt, samma artist, samma låtar, samma känsla.
Jag duger inte som jag är, vi drar härifrån. Öppnar fönstret och försvinner. Aldrig mer komma tillbaka.
Musiken fyller tystnaden i mörkret, men inga tårdränkta kuddar. Tårarna är slut. De kommer aldrig igen. Inte för hans skull, inte för någon. Musiken ser till att jag vaknar till en ny dag imorgon.
When I go to heaven
Harley Harley heaven
I want to meet a King
Like the Panhead 48
I want to meet the Fat One
We can talk for hours
When my time has come, Babe
I won't be running late.
Flying high
Riders in the sky
måndag, februari 26, 2007
dagens tips
Jag råkade komma över den här boken och sträckläste. Gör du det också!
Titel: "Det som ögat ser"
Författare: Ann Lagerhammar
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Forum
Antal sidor: 248
ISBN: 9137129546
Utgiven år: 2006
Läs, läs, läs, LÄS!
Titel: "Det som ögat ser"
Författare: Ann Lagerhammar
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Forum
Antal sidor: 248
ISBN: 9137129546
Utgiven år: 2006
På en servett på flyget på väg till Paris skriver hon med spretiga bokstäver: Bättre fly än illa fäkta. Hon tomstirrar en stund på det skrivna, skakar sedan på huvudet, rullar ihop servetten till en boll och trycker ner den i askkoppen mellan sätena. Är det alltså så hon ser på sin resa, som en flykt? Ja, varför inte. Att fly är förstås fegt, ändå flyr hon med en insikt och en tillfredställelse som hon inte kan förneka. Denna plötsligt påkomna resa till Paris har väckt hos henne en besynnerlig känsla av frihet. Man kan kanske tycka att hon har reagerat helt och hållet känslomässigt, vad reaktionen grundar sig i har hon ingen aning om, men när nu hon, som alltid varit, ja, alltid ansetts vara en förnuftig person, handlar på detta sätt, kan man då inte se denna resa, eller flykt, som en lika tydlig manifestation som kampen, särskilt när kampen inte kunde bli annat än sjaskig?
Läs, läs, läs, LÄS!
opepp
fett obra dag idag!
imorgon måste jag vara bra!
jag orkar inte!
nej, jag vill inte ha en jävla kram!
imorgon måste jag vara bra!
jag orkar inte!
nej, jag vill inte ha en jävla kram!
det är dåligt att lyssna på musik i hörlurar när du åker tåg
Efter en helt sömnlös natt, helt frivillig då jag inte vågade sova med risk för att missa tåget, så tog jag mig till centralen och inhandlade frukost på McD och gick på tåget som skulle ta mig till Göteborg, och därifrån vidare till Trollhättan. Vagnen som jag satt i var givetvis helt full av människor, och det fanns endast ett säte ledigt i hela vagnen. Bredvid mig! ^-^ Detta gjorde dock inte mig något ledsen alls då jag då kunde inta en skön ställning, plocka upp boken ur väskan, läsa tills jag blev trött och sedan somna i en skön ställning. Iallafall så skönt som man nu kan få det på x2000. Vaknar till någon minut innan tåget kör in i Göteborg och är seg efter mina 1½ timmes sömn. I göteborg var det svinkallt, och de 20 minuterna jag behövde vänta tills nästa tåg skulle gå vidare mot trollhättan var olidliga. Väl på tåget inser jag att det inte finns någon toalett och jag känner då givetvis hur otroligt mycket jag skulle behöva gå på toa. Tur att det bara tog en timme till Trollhättan.
Mötet gick så bra det kan gå med en röstlängd på 3, men det finns en styrelse, och det finns planer på att försöka sammarbeta med gaystudenterna och försöka få in lite fler medlemmar. Trestad är ett litet distrikt, men kämparglöden är det inget fel på.
I vilket fall, Trollhättan verkar vara en liten och mysig håla, som jag inte skulle stå ut att bo i mer än en helg då och då, och jag är glad att jag hade en buss att passa som tog mig hem till civilisationen vid 19-tiden. Byte från buss till tåg i Skövde, som för övrigt har en otroligt stor byggnad till resecentrum, dock blev jag besviken när jag insåg att den enda mat jag kunde få där var Pressbyrån. Åter på ett x2000, massa folk, och jag får en sjukt obekväm plats. Fram med boken, läser ut den. Fram med den nyinköpta Kalle Ankan och läser ut den alldeles för fort. Försöker sova i en av de mest obekväma ställningar jag någonsin intagit. I Hallsberg blir det ett helt säte ledigt och jag hoppar dit så fort jag kan och intar en något skönare ställning och somnar efter många om och men, ungefär en timme innan tåget ankommer till sthlm.
Vaknar av att någon petar på mig, och eftersom jag har hörlurarna i och gårdagens MF-låtar på ganska hög volym hör jag inte ett smack av vad killen säger. Jag tittar yrvaket ut genom fönstret och ser att tåget står still på centralen. Woho, civilisation. Jag reser mig och tar mig vinglandes av tåget, och ser på klockan att tåget har stått på centralen i över fem minuter. Vilken tur att konduktören lyckades väcka mig!
Nu: Kongressvecka!
Mötet gick så bra det kan gå med en röstlängd på 3, men det finns en styrelse, och det finns planer på att försöka sammarbeta med gaystudenterna och försöka få in lite fler medlemmar. Trestad är ett litet distrikt, men kämparglöden är det inget fel på.
I vilket fall, Trollhättan verkar vara en liten och mysig håla, som jag inte skulle stå ut att bo i mer än en helg då och då, och jag är glad att jag hade en buss att passa som tog mig hem till civilisationen vid 19-tiden. Byte från buss till tåg i Skövde, som för övrigt har en otroligt stor byggnad till resecentrum, dock blev jag besviken när jag insåg att den enda mat jag kunde få där var Pressbyrån. Åter på ett x2000, massa folk, och jag får en sjukt obekväm plats. Fram med boken, läser ut den. Fram med den nyinköpta Kalle Ankan och läser ut den alldeles för fort. Försöker sova i en av de mest obekväma ställningar jag någonsin intagit. I Hallsberg blir det ett helt säte ledigt och jag hoppar dit så fort jag kan och intar en något skönare ställning och somnar efter många om och men, ungefär en timme innan tåget ankommer till sthlm.
Vaknar av att någon petar på mig, och eftersom jag har hörlurarna i och gårdagens MF-låtar på ganska hög volym hör jag inte ett smack av vad killen säger. Jag tittar yrvaket ut genom fönstret och ser att tåget står still på centralen. Woho, civilisation. Jag reser mig och tar mig vinglandes av tåget, och ser på klockan att tåget har stått på centralen i över fem minuter. Vilken tur att konduktören lyckades väcka mig!
Nu: Kongressvecka!
söndag, februari 25, 2007
vissa nätter..
Some nights, I sleep.
Some nights, I don't.
Some nights, I write.
Tonight I wrote:
Sakta, dina händer
sakta låter jag mina fingrar vandra längst din mjuka hud
långsamt andas jag in dina andetag
varsamt viskar jag ditt namn
ljudlöst låter jag mina läppar nudda din kind
likt musik, dina andetag, dina hjärtslag
ögon djupa som brunnar, oändliga
läppar mjuka som siden, honungslena
sakta öppnar jag ögonen, dina händer bränner min hud
Some nights, I don't.
Some nights, I write.
Tonight I wrote:
Sakta, dina händer
sakta låter jag mina fingrar vandra längst din mjuka hud
långsamt andas jag in dina andetag
varsamt viskar jag ditt namn
ljudlöst låter jag mina läppar nudda din kind
likt musik, dina andetag, dina hjärtslag
ögon djupa som brunnar, oändliga
läppar mjuka som siden, honungslena
sakta öppnar jag ögonen, dina händer bränner min hud
lördag, februari 24, 2007
fredag, februari 23, 2007
jag måste bara dela med mig...
Igår, på kontoret, (det som redan har läst Therese blogg kan sluta läsa nu, för det här står i hennes blogg,) så hände det här:
Äldre dam tittar in i RFSL Ungdoms kontor
Tant: Jag skulle till Golden Ladies...
Therese: Ja, de är där borta (viftar med handen)... vi här är ungdomar.
Tant: Jahaa... okej.
Så gick hon samtidigt som jag och Therese ramlar ner på golvet och dör av skratt.
Annars så är det mest kopiering av handlingar som håller mig (och therese) fullt upptagna på kontoret. Och en del mailande och telefonande förstås. Imorgon blir det inköp av jungfruben och mappar.
Och för övrigt så kom jag på ett väldigt roligt skämt om jungrfruben idag, men det är ett väldigt opassande skämt för den här bloggen. Så ni får fråga mig om ni träffar mig någongång :)
Äldre dam tittar in i RFSL Ungdoms kontor
Tant: Jag skulle till Golden Ladies...
Therese: Ja, de är där borta (viftar med handen)... vi här är ungdomar.
Tant: Jahaa... okej.
Så gick hon samtidigt som jag och Therese ramlar ner på golvet och dör av skratt.
Annars så är det mest kopiering av handlingar som håller mig (och therese) fullt upptagna på kontoret. Och en del mailande och telefonande förstås. Imorgon blir det inköp av jungfruben och mappar.
Och för övrigt så kom jag på ett väldigt roligt skämt om jungrfruben idag, men det är ett väldigt opassande skämt för den här bloggen. Så ni får fråga mig om ni träffar mig någongång :)
torsdag, februari 22, 2007
och ett hett tips för dig som är lite queer! Eller gay, eller något annat!
RFSL Ungdom följer dagens trender och har skaffat en alldeles egen blogg.
Surfa in och följ vårat arbete med kongressen och få en inblick i vad som egentligen sker på kontoret när lamporna har släckts och ingen annan är där ;o)
och på tal om gay.. det ska börjas i tid
Surfa in och följ vårat arbete med kongressen och få en inblick i vad som egentligen sker på kontoret när lamporna har släckts och ingen annan är där ;o)
och på tal om gay.. det ska börjas i tid
det här med att tvätta?
onsdag, februari 21, 2007
en liten töntvarning mitt i natten
och här sitter jag igen, sömnlös i skarpnäck, i kollektivet som nyss har bytt namn från "Psykhimlen" till "Alltid vaken". Ja, det är inte bara jag som lider av feta sömnproblem i det här kollektivet. Men så vad gör man då såhär mitt i natten, när det är väldigt få personer vakna, iallafall väldigt få vettiga människor vakna? Jo, man tankar lite musik som får en tio år yngre och man minns små fina stunder av känslor. Även om det kanske inte var kärlek i just de känslorna, så är det fina stunder att minnas så här i efterhand.
Det man också kan göra, med en liten töntvarning på, är att man googlar på sitt namn. Surfar in på google.se, skriver in för och efternamn, och inser att det finns två till förutom just jag som faktiskt får sitt namn utskrivet på internet ibland. Så vad är det då som är så speciellt med Kim Nygren förutom att en av oss är FTM-transssexuell och aktiv i RFSL Ungdom, en annan av oss är schackspelare och den sista av oss är någon slags sportutövare, mest troligt fotboll.
Och vad får jag ut av just det här? Absolut ingenting, förutom att jag får tiden att försvinna i några minuter, varpå jag sedan kan återgå till min - snälla låt mig somna snart- tanke.
Förövrigt när man söker på mitt namn, så kan man göra som jag och hitta en sida där DU kan beställa mitt radioprogram av någon anledning. Så om du känner att du är väldigt intresserad av mitt radioprogram och inte vill lyssna på det på nätet via UR, så kan du alltså surfa in här och beställa ett alldeles eget ex av mitt Personligt! Visst är det underbart?
Imorgon är det dags för att ta lite blodprov, på egen begäran för att kolla så att det inte är mina T-värden som strular och är boven för mina sömnproblem. Mest troligt är det inte mitt T som är problemet, vilket innebär att jag får börja leta problem någon annanstans.
Imorgon är det även dags för lite mediehorreri, men det borde jag egentligen blogga om här, men det orkar jag inte riktigt göra nu. Så därför tänker jag att jag ska återkomma om mitt mediehorreri efter imorgon, när det har hänt alltså. Jag tror att det blir en aningens lättare att blogga om det då, men jag kan ha fel.
Nu är kl 0300 och min klocka börjar ringa om fem ynka timmar, vilket borde, för en människa med normal sömnrytm, betyda att man skulle sovit för minst tre timmar sedan. Men eftersom alla, vid det här laget, vet att jag inte har en normal sömnrytm så är jag fortfarande vaken, jag funderar dock starkt på att försöka ändra detta faktum. Ja, helst hela sömnproblemet, men först nattens sömn och sedan en dag i taget, eller ja, natt. Frågan är bara om jag ska läsa bok, eller kolla på film?
Och så avslutar vi med dagens I-landsproblem: Jag måste ladda batteriet på min iPod, men det finns en massa musik jag vill lägga in i iTunes först, vilket betyder att jag måste vänta!
Det man också kan göra, med en liten töntvarning på, är att man googlar på sitt namn. Surfar in på google.se, skriver in för och efternamn, och inser att det finns två till förutom just jag som faktiskt får sitt namn utskrivet på internet ibland. Så vad är det då som är så speciellt med Kim Nygren förutom att en av oss är FTM-transssexuell och aktiv i RFSL Ungdom, en annan av oss är schackspelare och den sista av oss är någon slags sportutövare, mest troligt fotboll.
Och vad får jag ut av just det här? Absolut ingenting, förutom att jag får tiden att försvinna i några minuter, varpå jag sedan kan återgå till min - snälla låt mig somna snart- tanke.
Förövrigt när man söker på mitt namn, så kan man göra som jag och hitta en sida där DU kan beställa mitt radioprogram av någon anledning. Så om du känner att du är väldigt intresserad av mitt radioprogram och inte vill lyssna på det på nätet via UR, så kan du alltså surfa in här och beställa ett alldeles eget ex av mitt Personligt! Visst är det underbart?
Imorgon är det dags för att ta lite blodprov, på egen begäran för att kolla så att det inte är mina T-värden som strular och är boven för mina sömnproblem. Mest troligt är det inte mitt T som är problemet, vilket innebär att jag får börja leta problem någon annanstans.
Imorgon är det även dags för lite mediehorreri, men det borde jag egentligen blogga om här, men det orkar jag inte riktigt göra nu. Så därför tänker jag att jag ska återkomma om mitt mediehorreri efter imorgon, när det har hänt alltså. Jag tror att det blir en aningens lättare att blogga om det då, men jag kan ha fel.
Nu är kl 0300 och min klocka börjar ringa om fem ynka timmar, vilket borde, för en människa med normal sömnrytm, betyda att man skulle sovit för minst tre timmar sedan. Men eftersom alla, vid det här laget, vet att jag inte har en normal sömnrytm så är jag fortfarande vaken, jag funderar dock starkt på att försöka ändra detta faktum. Ja, helst hela sömnproblemet, men först nattens sömn och sedan en dag i taget, eller ja, natt. Frågan är bara om jag ska läsa bok, eller kolla på film?
Och så avslutar vi med dagens I-landsproblem: Jag måste ladda batteriet på min iPod, men det finns en massa musik jag vill lägga in i iTunes först, vilket betyder att jag måste vänta!
tisdag, februari 20, 2007
men helt apropå bara sådär...
här sitter jag och äter pommes med bearnicesås, som blivit alldeles för tunn eftersom jag råkade hälla i för mycket vatten. men jag har ALDRIG bränt bearnicesåsen, och jag kommer aldrig göra det!
När jag får det här mailet på qx:
jag vet inte riktigt, men, jag blev bara så värst superduperjätteglad och mållös!
När jag får det här mailet på qx:
JAAAAAAAAAAAAAAAAAG GILLAAAAAAAAAAAR DIIIIG!!!
du är:
empatisk
rolig
intelligent
engagerad
ideologisk
skön att kramas med
därför gillar jag kimpe.
jag vet inte riktigt, men, jag blev bara så värst superduperjätteglad och mållös!
måndag, februari 19, 2007
tur & retur
idag åkte jag till Karlstad!
på tåget dit fick jag en känsla av att jag skulle åka hem.. men när jag steg av tåget så insåg jag att jag inte var hemma, även om människorna där var kramiga och underbara så var det inte hemma alls. det läskigaste var väl att jag inte riktigt fick den känslan när jag steg av tåget i stockholm heller. dock kan det bero på tröttheten och den bristande energin som kommer av sömnbrist! och det hoppas jag på. för annars vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. och jag orkar inte riktigt landa där igen. känslan av att inte höra hemma någonstans är fett otrevlig. så vi låter helt enkelt bli att hamna där.
Förövrigt hade jag sällskap på tåget både till och från karlstad, dock måste jag ha varit ett oerhört otrevligt sällskap då jag somnade på tåget på båda hållen, dock botade det inte min trötthet.
och så här såg sätena ut - hemskt!!!
på tåget dit fick jag en känsla av att jag skulle åka hem.. men när jag steg av tåget så insåg jag att jag inte var hemma, även om människorna där var kramiga och underbara så var det inte hemma alls. det läskigaste var väl att jag inte riktigt fick den känslan när jag steg av tåget i stockholm heller. dock kan det bero på tröttheten och den bristande energin som kommer av sömnbrist! och det hoppas jag på. för annars vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. och jag orkar inte riktigt landa där igen. känslan av att inte höra hemma någonstans är fett otrevlig. så vi låter helt enkelt bli att hamna där.
Förövrigt hade jag sällskap på tåget både till och från karlstad, dock måste jag ha varit ett oerhört otrevligt sällskap då jag somnade på tåget på båda hållen, dock botade det inte min trötthet.
Däremot fick jag en trevlig bild... och jag måste lägga ut en bild på de hemska tyget som sätena bestod av.. Vad tänkte dom på?
jag och therese på tåget hem, ett av mina få vakna stunder
jag och therese på tåget hem, ett av mina få vakna stunder
och så här såg sätena ut - hemskt!!!fredag, februari 16, 2007
another blogg
eftersom den här bloggen uppenbarligen inte har något annat tema än ehm, hmm, att jag skriver om mig själv hela tiden. Och sedan en tid tillbaka funderat på om jag inte egentligen vill skriva om något annat än bara saker som händer i mitt liv. Så då kom jag på idag, att eftersom min "att vara en man"-hemsida inte ligger uppe längre, så kan jag ju göra en blogg om det! Och för att då bryta mitt mönster att skriva om mig själv hela tiden, så kommer jag nu ha två bloggar som jag kan skriva om mig själv i!!
Anyways, vill ni läsa min andra blogg så hittar ni den här.
och jag gillar att få kommentarer även där!
Anyways, vill ni läsa min andra blogg så hittar ni den här.
och jag gillar att få kommentarer även där!
torsdag, februari 15, 2007
men vilken ångest för en PC-användare....
You Are a Mac |
 You are creative, stylish, and super trendy. You demand the best - even if it costs an arm and a leg. |
onsdag, februari 14, 2007
men det här med namn..
nu, så har jag tröttnat. ja, jag har tröttnat.
jag har tröttnat på breven jag får hemskickade från läkare, för det står inte bara Kim på de breven. jag är trött på att visa upp mitt körkort när jag betalar med kort. jag är trött på kassörskan på H&M som frågar om boxershortsen jag köper ska plomberas eller slås in, EFTER att jag har visat mitt leg. jag är så trött. nej det är jag inte. jag är inte trött. jag är arg. jag är arg och irriterad på att jag inte kan få "tillstånd" av min utredare att få byta till vanliga svensson mansnamn. hur jävla svårt kan det vara att förstå? seriöst!!!! hej jag genomgår en könskorrigering, jag passerar 80% av den jävla tid jag lever men jag måste leva med de tjejnamn jag inte tog bort för 5½ år sen jag bytte namn första gången tills jag är klar och har överlevt en si så där fyra operationer. Nämnde jag att jag ska klara av det här psykiskt också?
däremot inte sagt att det går att smita lite runt systemet ibland. jag kan ha könsneutrala namn, vilket antagligen skulle göra människor lite mer förvirrade när det gäller mitt körkort. men det ger jag blanka fan i.
sen råkar det ju också vara så att trots PRV's fina hemsida med massor med könsneutrala namn,(som man förövrigt inte vill använda, vem vill heta namn som Binh, Jo, eller Raine) no offense ifall någon skulle råka heta det nu, men det är väldigt troligt att det är namn man inte väljer själv.
så vad gör man då?
jo, man surfar in på babynames.com letar efter namn som kanske skulle råka vara de namn man vill bära senare i livet och försöker hitta liknande namn. däremot så är inte Gusty något namn som får ersätta Gustav, faktiskt.
däremot, så får Alex ersätta Alexander sålänge, och Kristian ersätts av Kristian. ja, du läste rätt. enligt babynames.com så är Kristian könsneutralt, och det gör min sömnlösa natt nästintill perfekt faktiskt...
så allt som behövs nu är bara fjuttiga 800 spänn. och det har jag inte..
man kanske skulle starta en fond? om alla jag kände skänkte en femma var så skulle jag nog få ihop pengarna utan större problem. Jag skulle nog till och med kunna få ihop de 130?? spänn det kostar att få ett nytt körkort. med bättre bild på dessutom.
enligt miniräknaren så behöver jag bara känna 160 personer och det borde jag väl göra? och för att få ihop till kostnaden för ett nytt körkort behöver jag bara 26 personer till. Så överlag behöver jag känna 200 personer, som är villiga att skänka fem kronor till mig, och sen är mitt namnbyte i hamn. om jag höjer den skänkta summa till tio kronor så behöver jag bara känna 100 personer. hmm.. undrar om folk vill skänka mer.. ni kan ju höra av er om ni vill ha mitt kontonummer *haha*
nej om man skulle försöka sova en stund innan det är dags att gå upp igen?!!!
avslutar med beviset på att kristian är könsneutralt.
puss & gull
jag har tröttnat på breven jag får hemskickade från läkare, för det står inte bara Kim på de breven. jag är trött på att visa upp mitt körkort när jag betalar med kort. jag är trött på kassörskan på H&M som frågar om boxershortsen jag köper ska plomberas eller slås in, EFTER att jag har visat mitt leg. jag är så trött. nej det är jag inte. jag är inte trött. jag är arg. jag är arg och irriterad på att jag inte kan få "tillstånd" av min utredare att få byta till vanliga svensson mansnamn. hur jävla svårt kan det vara att förstå? seriöst!!!! hej jag genomgår en könskorrigering, jag passerar 80% av den jävla tid jag lever men jag måste leva med de tjejnamn jag inte tog bort för 5½ år sen jag bytte namn första gången tills jag är klar och har överlevt en si så där fyra operationer. Nämnde jag att jag ska klara av det här psykiskt också?
däremot inte sagt att det går att smita lite runt systemet ibland. jag kan ha könsneutrala namn, vilket antagligen skulle göra människor lite mer förvirrade när det gäller mitt körkort. men det ger jag blanka fan i.
sen råkar det ju också vara så att trots PRV's fina hemsida med massor med könsneutrala namn,(som man förövrigt inte vill använda, vem vill heta namn som Binh, Jo, eller Raine) no offense ifall någon skulle råka heta det nu, men det är väldigt troligt att det är namn man inte väljer själv.
så vad gör man då?
jo, man surfar in på babynames.com letar efter namn som kanske skulle råka vara de namn man vill bära senare i livet och försöker hitta liknande namn. däremot så är inte Gusty något namn som får ersätta Gustav, faktiskt.
däremot, så får Alex ersätta Alexander sålänge, och Kristian ersätts av Kristian. ja, du läste rätt. enligt babynames.com så är Kristian könsneutralt, och det gör min sömnlösa natt nästintill perfekt faktiskt...
så allt som behövs nu är bara fjuttiga 800 spänn. och det har jag inte..
man kanske skulle starta en fond? om alla jag kände skänkte en femma var så skulle jag nog få ihop pengarna utan större problem. Jag skulle nog till och med kunna få ihop de 130?? spänn det kostar att få ett nytt körkort. med bättre bild på dessutom.
enligt miniräknaren så behöver jag bara känna 160 personer och det borde jag väl göra? och för att få ihop till kostnaden för ett nytt körkort behöver jag bara 26 personer till. Så överlag behöver jag känna 200 personer, som är villiga att skänka fem kronor till mig, och sen är mitt namnbyte i hamn. om jag höjer den skänkta summa till tio kronor så behöver jag bara känna 100 personer. hmm.. undrar om folk vill skänka mer.. ni kan ju höra av er om ni vill ha mitt kontonummer *haha*
nej om man skulle försöka sova en stund innan det är dags att gå upp igen?!!!
avslutar med beviset på att kristian är könsneutralt.
puss & gull
tisdag, februari 13, 2007
sådär totalt ärligt som en bara kan vara mitt i natten.
jag tror att det är det här med sömnen som är värst, att jag faktiskt inte kan sova, oavsett hur trött jag är och hur nära sömnen jag än känner mig. jag somnar verkligen inte. och det tär på mig. det tär väldigt mycket. men det är ju inte så att det är "the only thing" som plockar kraft. tar man sig bara en liten titt på ytan, så är det ju bara sådana där saker som pengar, vänner och andra ilandsproblem, men om man lutar sig in, stoppar in handen och rör runt lite och plockar lite här och där så hittar man sådana trevliga saker som: könskorrigering, intriger och känslor. trycker man in handen lite längre så hittar man även lite kränkande saker från barndomen och instängda känslor från samma period. om man sedan går allra, allra längst in med handen så vet jag faktiskt inte vad man hittar. jag har aldrig vågat mig in, och jag tvivlar på att någon annan har vågat sig dit heller.
jag har ju kommit till insikt att jag ska kontakta en läkare/psykdoktor, men det går inget vidare. och hjälp kan jag inte be om heller. ni vet, jag har något så idiotiskt som något slags stolthet. jag klarar mig själv. jag har överlevt i 25 år. det ser ni väl. jag kan själv. och ja, jag vet. man kan inte alltid klara sig själv osv. men jag vill och jag orkar. fast kanske inte egentligen. och det finns inte en chans i helvetet att jag någonsin kommer att be någon om hjälp när det gäller mig själv. även om jag nu skulle vilja, eller kanske till och med vill. för jag klarar inte av det. tyvärr.
förr om åren så kunde jag inte sova av andra anledningar som att jag grät mig nätterna igenom, men nu kan jag inte ens göra det. jag vet inte riktigt när det hände. dessutom. *stort erkännande på gång* jag har börjat stänga av och stänga in igen. jag vill inte, men jag orkar inte. jag orkar inte deala med saker och ting. det finns för många runt omkring som inte mår bra, som jag hellre tar hand om, som jag hellre kramar om och räddar livet på, än mig själv. jag klarar mig. det gör jag. och jag bevisar det gärna i 25 år till...
jag ser hur världen snurrar, jag ser hur världen fortsätter fungera, jag ser allt som en dimma. ingenting är längre superkul men samtidigt är ingenting tråkigt. jag har ingenting att göra samtidigt som saker hopar sig ovanför mig och väger sina stadiga kilon som trycker ner mig lite till. en sak i taget? ja visst, men var börjar jag? kanske semester? men var ska jag åka? jag känner folk lite överallt, men orkar jag? hälsa på mamma? göra ingenting och titta på tv de 20 timmar om dygnet som jag är vaken och förstöra ryggen i min gamla säng? nej tack. men någon slags semester behövs. jag vet bara inte hur.
det är ju det också, att jag saknar så väldigt mycket just nu. det finns en nackdel med att vara social och ha flyttat mycket. jag saknar Gänget! mest av allt våra kryssningar. jag saknar varberg och folk därifrån. jag saknar karlstad och folket där. jag saknar till och med skåne och gymnasiefolketvännerna. men shit vad jag saknar. jag saknar skratten och festerna. grillkvällar och scenen. jag saknar insparken och LBS-modeshow. jag saknar timmarna av väntan, väntan på musiken. på efterfesterna. presenterna vi gav, kärleken vi fick. men det kanske är så... som världens vackraste sjöng en gång?: "saknaden kan äta upp en inifrån"
bristen på skrivandet från mig gör i och för sig inte saker och ting bättre. min självterapi som funkat i så många år. varken viljan eller orden finns här för tillfället. även om jag önskar. och jag har försökt tvinga fram bokstäver som bildar ord som så småningom ska bilda meningar, men det blir bara just bokstäver. inte ens ord kan jag få fram.
och nu när jag har öppnat upp mig och skrivit som det känns nästan helt längst in där inne, så tycker jag att jag bara överdriver och att jag ska ta och rycka upp mig. och det mesta skulle nog lösas med lite sömn. jag har ju inget att må dåligt över. egentligen.
jag har ju kommit till insikt att jag ska kontakta en läkare/psykdoktor, men det går inget vidare. och hjälp kan jag inte be om heller. ni vet, jag har något så idiotiskt som något slags stolthet. jag klarar mig själv. jag har överlevt i 25 år. det ser ni väl. jag kan själv. och ja, jag vet. man kan inte alltid klara sig själv osv. men jag vill och jag orkar. fast kanske inte egentligen. och det finns inte en chans i helvetet att jag någonsin kommer att be någon om hjälp när det gäller mig själv. även om jag nu skulle vilja, eller kanske till och med vill. för jag klarar inte av det. tyvärr.
förr om åren så kunde jag inte sova av andra anledningar som att jag grät mig nätterna igenom, men nu kan jag inte ens göra det. jag vet inte riktigt när det hände. dessutom. *stort erkännande på gång* jag har börjat stänga av och stänga in igen. jag vill inte, men jag orkar inte. jag orkar inte deala med saker och ting. det finns för många runt omkring som inte mår bra, som jag hellre tar hand om, som jag hellre kramar om och räddar livet på, än mig själv. jag klarar mig. det gör jag. och jag bevisar det gärna i 25 år till...
jag ser hur världen snurrar, jag ser hur världen fortsätter fungera, jag ser allt som en dimma. ingenting är längre superkul men samtidigt är ingenting tråkigt. jag har ingenting att göra samtidigt som saker hopar sig ovanför mig och väger sina stadiga kilon som trycker ner mig lite till. en sak i taget? ja visst, men var börjar jag? kanske semester? men var ska jag åka? jag känner folk lite överallt, men orkar jag? hälsa på mamma? göra ingenting och titta på tv de 20 timmar om dygnet som jag är vaken och förstöra ryggen i min gamla säng? nej tack. men någon slags semester behövs. jag vet bara inte hur.
det är ju det också, att jag saknar så väldigt mycket just nu. det finns en nackdel med att vara social och ha flyttat mycket. jag saknar Gänget! mest av allt våra kryssningar. jag saknar varberg och folk därifrån. jag saknar karlstad och folket där. jag saknar till och med skåne och gymnasiefolketvännerna. men shit vad jag saknar. jag saknar skratten och festerna. grillkvällar och scenen. jag saknar insparken och LBS-modeshow. jag saknar timmarna av väntan, väntan på musiken. på efterfesterna. presenterna vi gav, kärleken vi fick. men det kanske är så... som världens vackraste sjöng en gång?: "saknaden kan äta upp en inifrån"
bristen på skrivandet från mig gör i och för sig inte saker och ting bättre. min självterapi som funkat i så många år. varken viljan eller orden finns här för tillfället. även om jag önskar. och jag har försökt tvinga fram bokstäver som bildar ord som så småningom ska bilda meningar, men det blir bara just bokstäver. inte ens ord kan jag få fram.
och nu när jag har öppnat upp mig och skrivit som det känns nästan helt längst in där inne, så tycker jag att jag bara överdriver och att jag ska ta och rycka upp mig. och det mesta skulle nog lösas med lite sömn. jag har ju inget att må dåligt över. egentligen.
måndag, februari 12, 2007
the worrying kind
det är nätter som den här, då man en verkligen, verkligen inte vill krypa ner under täcket ensam. nätter som den här, som en verkligen vill ha någons andetag bredvid sig, nätter som den som en arm runt ens midja skulle göra underverk, nätter som den här när alla ens tankar flyger runt som tornados, nätter som den då allting och ingenting är meningslöst.
snälla, ge mig sömn!
snälla, ge mig sömn!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
