Det är något inom mig som växer.
En slags oro. Jag vet ännu inte varför, eller vad för oro som växer inom mig.
Det enda jag kan känna är att jag måste ta reda på varför eller vad så fort som möjligt.
För det växer så otroligt fort, vissa sekunder känns det som att jag ska
sprängas.
Varför växer det oro i mig?










Från det ena till det andra.
Satt i fucking telefonkö till vårdcentralen på kronoparken idag.
En fucking jävla kvart... telefontiden slutar 17.
Jag ringde 1645..
I en fucking jävla kvart fick jag höra, " just nu är det många som ringer, var god vänta" var 30 sekund.. rent mattematiskt blir det 30 jääävla gånger...
1704 börjar det äntligen tuta i telefonen.. så jag sprang till hallen(bäst mottagning)
för att kunna boka en tid för att kunna ta sprutan.
Vad får jag höra?
"Det numret du har ringt har telefontid måndag, tisdag, torsdag och fredag mellan 0815 till 1700."

Fattar ni att jag satt i kö i en hel jäävla kvart utan att få komma fram..

AAAAAAAAAAAAAHHH jag blir galen...







Mest av allt skulle jag bara vilja lägga mig i sängen, lägga armen om Vio, blunda och sjunka in i en djup sömn...



Men det värsta av allt kanske är att jag inte på något sätt får ner något utav allt jag
känner. Det går bara inte. Så fort jag sätter mig vid något som innebär att jag kan skriva, så försvinner alla tankar och kvar finns bara känsla, oro och tomheten efter de ord jag så väl vet att jag behöver. Det enda som alltid fungerat. Bokstäver, ord & meningar. Det som alltid hållt mig vid liv. Betyder det att jag inte behöver min egen terapi längre, eller har det gått så långt att det inte går att skriva längre. Har känslorna blivit för många, för hårda, för kantiga?
Mest troligt är allt det här bara tomma ord. Eller en stereotypförklaring av hur jag egentligen mår. Jag vet inte. Jag hittar inte orden jag vill skriva, som jag behöver skriva.