efter pride

Hemma igen. Hade en bra blogg i huvudet på vägen hem. Om hur snälla folk är som väcker en sovande kim på perrongen och ser till att jag inte missar mitt tåg, om hur mycket jag hatar biljettkontrollanten på SJ som inte bara väcker mig för att kolla min biljett en ANDRA gång utan även petar mig på armen med pekfingret som om han tryckte på en ringklocka som inte fungerade, och inte nog med det. Han måste peta mig lika hårt i bröstkorgen så att jag faktiskt har ont i fem minuter efteråt. Sen hade jag tänkt berätta hur jävla varmt det är i Karlstad och hur ont jag har i axlarna efter väskan och hur det på något skumt sätt var skönt att känna den unkna lukten av sopor och instängdhet i porten när jag väl kom hem. Hur mysigt det var att få en gosig katt i famnen som bara längtar efter närhet. Men allt det här mysiga försvann när jag skulle ta fram min älskade råtta Ellen. Min älskade inte levande Ellen. Stendöd. I och för sig så såg det ut som om hon dött relativt fridfullt, men ögonen är fortfarande öppna och jag klarar inte av att röra henne. Även om jag vet att hon inte kan ligga i buren i två veckor till Vio kommer tillbaks till Sverige. Så fort jag ser buren så vill jag börja gråta. Min älskade Ellen. Min sötnos...