jag tror att det är det här med sömnen som är värst, att jag faktiskt inte kan sova, oavsett hur trött jag är och hur nära sömnen jag än känner mig. jag somnar verkligen inte. och det tär på mig. det tär väldigt mycket. men det är ju inte så att det är "the only thing" som plockar kraft. tar man sig bara en liten titt på ytan, så är det ju bara sådana där saker som pengar, vänner och andra ilandsproblem, men om man lutar sig in, stoppar in handen och rör runt lite och plockar lite här och där så hittar man sådana trevliga saker som: könskorrigering, intriger och känslor. trycker man in handen lite längre så hittar man även lite kränkande saker från barndomen och instängda känslor från samma period. om man sedan går allra, allra längst in med handen så vet jag faktiskt inte vad man hittar. jag har aldrig vågat mig in, och jag tvivlar på att någon annan har vågat sig dit heller.
jag har ju kommit till insikt att jag ska kontakta en läkare/psykdoktor, men det går inget vidare. och hjälp kan jag inte be om heller. ni vet, jag har något så idiotiskt som något slags stolthet. jag klarar mig själv. jag har överlevt i 25 år. det ser ni väl. jag kan själv. och ja, jag vet. man kan inte alltid klara sig själv osv. men jag vill och jag orkar. fast kanske inte egentligen. och det finns inte en chans i helvetet att jag någonsin kommer att be någon om hjälp när det gäller mig själv. även om jag nu skulle vilja, eller kanske till och med vill. för jag klarar inte av det. tyvärr.
förr om åren så kunde jag inte sova av andra anledningar som att jag grät mig nätterna igenom, men nu kan jag inte ens göra det. jag vet inte riktigt när det hände. dessutom. *stort erkännande på gång* jag har börjat stänga av och stänga in igen. jag vill inte, men jag orkar inte. jag orkar inte deala med saker och ting. det finns för många runt omkring som inte mår bra, som jag hellre tar hand om, som jag hellre kramar om och räddar livet på, än mig själv. jag klarar mig. det gör jag. och jag bevisar det gärna i 25 år till...
jag ser hur världen snurrar, jag ser hur världen fortsätter fungera, jag ser allt som en dimma. ingenting är längre superkul men samtidigt är ingenting tråkigt. jag har ingenting att göra samtidigt som saker hopar sig ovanför mig och väger sina stadiga kilon som trycker ner mig lite till. en sak i taget? ja visst, men var börjar jag? kanske semester? men var ska jag åka? jag känner folk lite överallt, men orkar jag? hälsa på mamma? göra ingenting och titta på tv de 20 timmar om dygnet som jag är vaken och förstöra ryggen i min gamla säng? nej tack. men någon slags semester behövs. jag vet bara inte hur.
det är ju det också, att jag saknar så väldigt mycket just nu. det finns en nackdel med att vara social och ha flyttat mycket. jag saknar Gänget! mest av allt våra kryssningar. jag saknar varberg och folk därifrån. jag saknar karlstad och folket där. jag saknar till och med skåne och gymnasiefolketvännerna. men shit vad jag saknar. jag saknar skratten och festerna. grillkvällar och scenen. jag saknar insparken och LBS-modeshow. jag saknar timmarna av väntan, väntan på musiken. på efterfesterna. presenterna vi gav, kärleken vi fick. men det kanske är så... som världens vackraste sjöng en gång?: "saknaden kan äta upp en inifrån"
bristen på skrivandet från mig gör i och för sig inte saker och ting bättre. min självterapi som funkat i så många år. varken viljan eller orden finns här för tillfället. även om jag önskar. och jag har försökt tvinga fram bokstäver som bildar ord som så småningom ska bilda meningar, men det blir bara just bokstäver. inte ens ord kan jag få fram.
och nu när jag har öppnat upp mig och skrivit som det känns nästan helt längst in där inne, så tycker jag att jag bara överdriver och att jag ska ta och rycka upp mig. och det mesta skulle nog lösas med lite sömn. jag har ju inget att må dåligt över. egentligen.
tisdag, februari 13, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
eey vännen....jag saknar oxå den tiden....nåt fruktansvärt mkt!! och jag saknar dig!! vi har ju gjort en jävla massa skoj du och jag...egentligen....puss /klur
Jag faller lika tugnt som det regn utanför mitt fönster, bara jag och tystnaden. Trodde jag var stark nog att inte känna efter... Saknaden kan äta upp en inifrån...
Jag saknar också dig och gänget... Skulle göra allt för att få uppleva allt vi gjort igen. Hela vårt gäng. Det har gjort hela mitt liv liksom. Minnen! Alla dessa sömnlösa nätter man har just nu så kan man ligga och tänka på allt. Vi var ett speciellt gäng vi. Vill återuppleva. Ta hand om dig!!!!! Kramar Melinda
Skicka en kommentar