inatt är en ensamnatt.

Ingen ensam natt, utan en ensamnatt. När man sitter ensam och gör saker som inte har någon betydelse, samtidigt som det har all betydelse i världen just då. Och på samma gång som man lyssnar på musik och orden och tonerna bara fyller tomrummen & smärtan som man på något sätt lyckats bygga upp inom sig igen. Som att man lovat sig själv att aldrig stänga in känslor igen och iallafall så gör man det, gång på gång på gång. Och man inser att det börjar närma sig sista droppen. Man funderar på om det finns några smart lösningar eller om några helt sömnlösa nätter kan trötta ut en så pass mycket att det på något sätt avdunstar? Eller om man på något sätt kan hitta andra sätt som gör att man kan släppa på lite saker? Givetvis så hittar man inga lösningar, frågan är väl om det i sig är ett problem. För om inte jag anser att det är ett problem, har någon annan rätt att se det som ett problem då?


Det jag egentligen ville säga var att jag är glad att jag har Constantine, min katt. Han är världens bästa katt och han "märker" är jag inte mår så bra, för då ligger han tätt, tätt, tätt och om jag flyttar på mig en millimeter, så reser han på sig och flyttar efter.

Jag älskar min katt.

han var förövrigt sötast när han var liten, min lilla alienkatt!

och för övrigt så undrar jag hur tusan jag ska komma upp vid halv 9 imorgon.