Igår, onsdag så åkte jag än en gång till Karlstad, den här gången som någorlunda privat och höll en föreläsning på temat transsexualism för 66 stycken människor som så vitt jag vet, definerade sig som tjejer. Föreläsningen gick bra och enligt de som arrangerade det så var det hur bra som helst och publiken som tidigare suttit tysta kom nu med en massa frågor om transsexualism.
När jag senare promenerade bort mot RFSL Värmlands lokaler och café slog det mig lika hårt som om jag hade sprungit in i en glasvägg: Karlstad är lite som att komma hem. Fast liksom endå inte. Ängelholm är hem till mamma och stockholm ÄR hemma. Men Karlstad är liksom som att komma hem mentalt, allt är på ett eller annat sätt bekant.
När jag senare på natten satt och spelade "Jones and the fast lane" med Marina och samtidigt lyssnade på musik, så försökte Marina desperat komma på vem det var som sjöng - I remember love.
M - men, det är hon, åh jag vet, åh det är hon... Sarah Fawn Diner...
K - *asgarv*
M- nej vad säger jag, Dawn Finer menade jag ju.
Nu är jag iallafall tillbaka i civilisationen, men det dröjer inte många veckor innan jag ska bege mig ut på nästa resa, då till Skövde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar