Missförstå mig inte..

Jag ska försöka förklara det här rätt nu.
Missförstå mig rätt nu.

Det är inte så att jag inte tycker om att mina vänner kommer till mig med sina problem, att ni ber om tips och råd. Jag tycker att det är bra. För det betyder att jag inte är speciellt dålig och att ni kanske tycker om mig. Men sen kommer det dagar och punkter, då det bara blir för mycket. Som ikväll, jag har en light hungover och mår väl inte sådär superbra som jag kan göra, och samtidigt har jag ett flertal vänner som behöver råd och tips, och som vill prata ut om sina problem med mig. Och vad vore jag för vän om jag ens tänkte tanken på att inte svara. Och nej, jag vill inte att ni ska sluta komma till mig, eller ens fråga hur jag mår innan ni börjar prata med mig. För jag kommer finnas där oavsett hur jag mår. Det är bara det, att jag är rädd för att det jag säger kanske inte hjälper, eller gör saker värre. Jag menar, jag är ingen utbildad psykolog, även om jag kanske borde blivit det. Jag vet inte heller hur mycket folk tar det jag säger på allvar och hur mycket ni följer det, men jag kan inte leva era liv, inte ens lite. Och ja, det här kommer nog att bli en lite bitter blogg, men det är inte alls bittert menat. Det är bara ärligt.

Ibland så önskar jag att jag inte vore så förbannat snäll. Så genomhjärtat god. Då kanske jag skulle kunna säga nej ibland och fortsätta med att gömma mig under täcket. Och jag skulle dessutom inte få så jäkla dåligt samvete av att sitta och skriva den här bloggen, samtidigt som folk tackar mig för att jag finns och jag svarar anytime. Jo, men precis. Vem finns där i vått och torrt? Jo, Kimpe.
Jag har till och med försökt att inte vara så snäll, men det gör bara att jag mår dåligt och blir extra snäll istället. Kanske borde jag bara inse att jag är sådär genomhjärtat god och snäll. Sådär på en miljonen snäll.


Nej men jag vet inte. En gång skrev jag en text om mig själv, i tredje person, fast min grammatik suger så det blev i jag-form till slut. Men iallafall, jag skrev om vem jag trodde att folk jag var, och vem jag kanske borde vara lite mer, och till slut, vem jag oftast kände mig som. För inte så längesen så läste jag den texten. Det var faktiskt lite intressant. För jag skulle nog skriva likadant idag. Fast på ett lite mer, sofistikerat sätt. Hoppas jag. Det skulle vara lite mer karaktär på människorna. Eller det är iallafall så jag hoppas att jag har utvecklats på de senaste tre åren. Även om min grammatik fortfarande suger.


Eller ja, jag återkommer senare.