nej, det här är inte en tyck synd om mig-blogg

det är inte ens en "kontaktannons-blogg"...

men...

ibland känns det som att jag bara är det där "kvart i tre - ragget" på Connection och det är allt jag är, och egentligen, kanske jag skulle nöja mig med det, eftersom jag är en sådan person som satsar på stjärnorna men nöjer mig med trädtoppen.

Ja, jag kanske inte är världens modellsnyggaste människa, och jag kanske inte är perfekt och jag kanske inte ens är "pretty fucking close", men jag vet att jag är snäll, ärlig och har en bra personlighet och om jag inte duger som jag är, då kan fan världen skita ner sig.

Jag vet till största delen vem jag är, jag är ingen missbrukare, ja, jag snusar men det är inte direkt lika farligt som droger. Jag är lite smart, jag är positivt och nästan alltid glad. Ja, jag har dåliga dagar, men vem har inte det? Jag har relativt snygga kläder(förutom bakisdagar) och jag har ett ganska bra omdöme när det gäller människor, och jag är knappast dum i huvudet. Jag dömmer inte andra människor, och jag säger ifrån när jag tycker att någon gör något dumt. och jag tycker inte om att bli "tyckt synd om" och jag vill inte heller bli det. Jag tror på en värld där alla människor är lika och att ett värdigt liv är en rättighet för alla. Men vad i allt det här gör mig till den dåliga och värdelösa människa som jag mer och mer känner mig som.

Är det brist på komplimanger från omvärlden? - nej, jag får varken mer eller mindre än vad jag någonsin fått. Kan det vara så att jag bara fått det för mig och egentligen bara sänker mig själv? - mest troligt ja.

Men ja, det kan bero på att jag inte tror på det faktum att jag av alla människor kan bli älskad för den jag är, inte för att det är något fel på mig eller mina egenskaper eller min personlighet, utan för det faktum att jag föddes med en kropp som jag inte hör hemma i. Och jag vet, om jag använder mitt förnuft, att det är långt ifrån sant. Men som alla vet så brukar känslor vara starkare än förnuftet.

Sen kan jag ju också tänka som så att jag borde lägga ner allt det där med kärlek och liknande som många andra gör när det inte går som dom vill, eller när dom blir dumpade. Men jag tror på kärlek. I alla dess former, så jag tänker inte lägga ner kärlek. Kärlek kommer när den kommer, det gäller bara att våga chansa.

Och om det nu är så att det där kvart i tre-ragget kanske mot förmodan skulle kunna bli kärlek, vem är då jag till att säga nej?

om jag får en chans, då tar jag den.