söndag, september 09, 2007

om natten

Jag letar efter någon slags insikt. En insikt om mig själv. Lära känna mig själv lite mer, kanske till och med lära känna mig helt. Men för det behöver jag hjälp, jag behöver människor, jag behöver mod. Både från mig själv och människorna. Någon som vågar, när jag inte vågar. Det finns mycket skit här hos mig. Det finns mycket osagt. Och desto mer saker som är förträngda, som bara gör sig påminda ibland, mer sällan ju längre tiden går. Ju äldre jag blir desto mindre minns jag, och alltid har jag trott att jag inte vill minnas, men att jag måste. Kanske vill jag minnas fast att jag inte måste.

Kanske är jag förändrad, kanske låtsas jag bara. Jag vet vad jag är, men jag vet inte vem jag är. Jag kan sätta etiketter på mig själv, en för varje definition. Men jag kan inte svara på den enkla frågan, vem jag är. Jag vet hur jag vill vara, hur jag vill reagera på händelser. Hur jag vill hantera olika saker. Oftast kan jag göra så som jag vill, eftersom jag tror på mina egna ord och tankar. Problemen kommer när jag tvekar, eller tror att jag skulle göra på det sätt som jag vill, men inte gör så.

Man skulle kunna tro att man vid 26-års ålder känner sig själv på alla plan. Men jag kan erkänna att så inte är fallet. För några år sedan skrev jag en novell, som handlade om mig och vem jag var, eller att jag kunde vara några olika karaktärer och att jag inte visste vem jag ville vara egentligen.

Någonstans i min flytt/flykt genom sverige så har jag tappat bort delar av mig själv. De delar som åkte sverige runt varje helg för att träffa människor som gjorde mig hel, människor som alla hämningar släppte inför. Någonstans på vägen kom spärren, och den har inte försvunnit sen dess. Jag önskar att jag visste när, var och varför, och jag har mina aningar. Eller en aning, och den aningen stavas göteborg. Men trots allt så har jag överlevt så här långt.

Kanske är jag bara övertrött och utarbetad. Trött på att behöva vänta, trött på att ha en massa datum på vägen som jag måste vänta in. Kanske är det bara sån här jag är. Kanske, jag vet inte. Om någon vet, så får ni gärna berätta det för mig. Eller så låt bli, förhoppningsvis har jag kommit på det innan jag begravs. Kanske behöver jag fortsätta min flytt/flykt mot nya ställen, kanske är inte sverige platsen för mig. Kanske är det de den är, kanske till och med skåne. Och kanske är det därför som jag känner ett sådant obehag med att vilja flytta dit igen. Kanske ska jag sluta låtsas? Kanske är jag inte så bra? Kanske är jag bättre? Kanske är jag bara kanske? Hoppas jag bara inte är lagom. Men det är jag kanske.


jag tror jag gjorde rätt när jag lät dig gå, du var ingenting för mig.
borde gjort det förut, och fixat en annan grej

men tiden bara gick och du blev kvar jag kunde inte komma loss
har försökt på alla sätt men ser ingen framtid för oss

men om natten kommer du fram till mig
i mina drömmar och jag ångrar mig
gjorde jag rätt som lät dig gå din väg
kanske jag skulle kämpat mer

jag hade inget val måste andas ut, jag var trött på alltihop
ville känna som förut ville få mitt liv tillbaks.
alla gånger som jag känt att jag vill bli fri, men inte vågat ta mig dit
varit rädd för att bli själv men den tiden är förbi

åh du ska se, nu blir jag fri

men om natten kommer du fram till mig
i mina drömmar och jag ångrar mig
gjorde jag rätt som lät dig gå din väg
kanske jag skulle kämpat mer

när jag ser dig, tar jag fram allt mitt mod
som säger att jag gjorde rätt
och utan att visa mig, så ser jag dig gå din iväg

1 kommentar:

Anonym sa...

den texten längst ner. e inte de en låt? :D /Johan (kille912@hotmail.com)